Enligt modern forskning kring mitokondrie-DNA är norra Europas koraser släkt via två invandringsvägar till norden. Dels en sydlig ur vilken den gamla sydsvenska allmogekon/smålandsrasen stammar och även då rödkullerasen eftersom den är en obehornad rest av denna. Dels en östlig invandring ur vilken de tre Finska raserna, den Svenska fjällrasen, den Norska STN rasen och den Isländska rasen är komna.

När invandringen till Sverige av denna östliga kotyp skedde är svårt att exakt veta idag. Det vi vet om vi räknar baklänges är att Island befolkades av Norska vikingar på 800-talet som medförde boskap av den östliga sorten till Island. Så redan då fanns boskapstypen etablerad i Norge. Detta omöjliggör i praktiken att den östligaboskapen kom in till Sverige landvägen över bottenvikskusten och spreds över norra norden den vägen eftersom man ännu inte kunnat konstatera bondebebyggelse där förrän framåt 1000 efter Kristus. Det som återstår om man ska få in boskapen till Sverige den östliga vägen är då båttransporter via det som idag är Finland.

Den möjligheten verkar idag trolig med anledning av aktuella arkeologiska fynd som skett de sista decennierna. Arkeologer talar idag om ”mittnorden”-teorin som en sannolik kolonisationsväg för det vi idag kallar Norrland. Vid utgrävningar efter svenska kusten i Västernorrland och motsvarande kuststräcka i Finland har man funnit lämningar av agrarbebyggelse som sträcker sig tillbaka åtminstone till tiden för Kristi födelse. Kulturlämningarna är desamma på båda sidor bottenhavet vilket tyder på att man haft nära kontakt med varandra. En handelsväg finns belagd mellan detta område och Storsjöområdet i Jämtland samt vidare över till Trondheim i Norge.

Denna mittnordenteori möjliggör att boskap av denna östliga typ införts och spridits norrut i Norden och att den därav varit den förhärskande och blivit den som fördes över till Island när denna ö koloniserades på 800-talet. Till viss del har den även spritts söderut tills den stött på boskap av den sydliga invandringen. Någon exakt vetenskap kring var gränsen mellan den sydliga boskapstypen och den östliga boskapstypen gick är inte möjlig att idag fastställa men antagligen gick den från norra Värmland snett uppåt och ut mot kusten kring Hälsingland.

Vi kan i alla fall dra slutsatsen att den boskapstyp som lantraskon i Norrland skapats ur funnits här bortemot 2000 år och eventuellt längre, vi får väl se vad arkeologin kan lära oss när nya utgrävningar kan göras. Det kan konstateras att det var full fart i Norrland medan man fortfarande simmade mellan holmar där Stockholm ligger idag.

Det Norrländska jordbruket har alltid varit präglat av kreatursskötseln eftersom det varit säkrare än växtodling. Fodertäkt på myrar och flödland har varit ett sätt att få vinterfoder till djuren ihop med lövtäckt och vartefter uppodlade landområden. Tidigt har skogsbete och fäbodbruk/säterbruk tillämpats då man velat skydda odlingarna kring bebyggelsen.

Detta har format en nyfiken och ur betessynpunkt mycket effektiv lantras som verkar ha en inbyggd kompass och aldrig går vilse. Nödvändigheten av att få hem korna från skogen på kvällen för att kunna mjölka dem har även det vartefter danat en social och tillgiven koras, som om den blir domesticerad som kalv är väldigt människokär. Djur som inte var intresserade av att leta upp bete och sen komma hem var helt enkelt dåliga djur i det gamla norrländska bondesamhället och hamnade först i kön när djur skulle slaktas för föda.

Det finns otaliga beskrivningar över hur varierat utseende den norrländska lantrasen hade. Svarta, röda, grå, vita, prickiga, skäckiga, sidiga, tigrerade, behornade, kulliga ja det går att finna exempel på vilket heterogent utseende som helst men däremot var de relativt likartade till typen i det att de var lätta i kroppen och inte så köttiga. En egenskap som danats av århundraden av sparsam vinterfodring för att kunna ha så många kor att släppa på bete till våren som möjligt. Stora muskulösa djur missgynnades av den skötseln och de anlagen försvann därför. Av många till Norrland uppresta sydliga ”avelsmän” misstolkades ofta den stora variationen som ett tecken på inkorsning av andra raser. Under mitten av 1800-talet hade man experimenterat med införsel av andra raser till Sverige (stamholländeriverksamheten) för att den vägen förbättra den inhemska boskapen. Detta misslyckades dock i stort sett och den största delen av de ca 400 000 norrländska lantraskorna var i slutet på 1800-talet utan inblandning av andra raser.