Vi har numera ett ganska omfattande dokumentationsmaterial kring de olika kaseinerna i fjällrasens mjölk. Dels testades två årgångar Alebäckstjurar på 90-talet, dels är nyare tester utförda på de semintjurar som VikingGenetics tillhandahåller. Dessutom finns en del privat bekostade tester på kor av fjällras. Sammantaget kan vi nu säkert säga att fjällrasen är Sveriges överlägset bästa koras vad gäller kvaliteten på mjölken ur mejerisynpunkt. Ingen annan ras har tillnärmelsevis så väl samlat innehåll av de olika kaseinerna och vad gäller den för ostproduktionen så viktiga Kappa-kasein B är det frågan om inte fjällrasen är världsledande.

Vad innebär då dessa olika resultat och vad kan vi dra för slutsatser?

Fjällkon är utan tvekan den mest välsignade rasen vad gäller den för ostproduktionen så betydelsefulla Kappa-kasein B. Ostutbytet blir märkbart bättre med mjölk som har B-varianten. Mycket pekar på att 1 liter mjölk av AA-varianten ger ungefär hälften så mycket ostmassa som 1 liter ”BB-mjölk”. Viktigt är också att säkerheten kring ystningsresultatet ökar ju mer ”B-mjölk” man har. För produktionsekonomin på ett mejeri är detta en remarkabel skillnad. Av de 47 testade fjällrastjurarna (de fjällnära oräknade) har 46 stycken B-varianten och hela 28 stycken har den i dubbeluppsättning, vilket är helt unikt bland världens koraser. Frekvensen Kappa-kasein B blir sammantaget hos de 47 tjurarna nästan exakt 80%! I sanning en otroligt hög frekvens om vi tar i beaktande att vi inte medvetet avlat på den.

Vad gäller den fjällnära delen av fjällrasen är nu 9 tjurar testade och där har glädjande nog andelen B-anlag ökat med de nytestade tjurarna. Sammanlagt har de 9 tjurarna en 40%-ig frekvens av B-varianten. Det verkar som om det är Klövsjö- och Funäsdalsblodet som står för den bästa mjölken ur ostsynpunkt bland de fjällnära, medan Biellojaures och Lillhärjeåbyggets tjurar är betydligt fattigare på goda ostanlag. Man kan spekulera i vad som gör att frekvensen B-anlag skiljer så pass mycket mellan den fjällnära gruppen och de ”vanliga” fjälltjurarna. Det är kanske rimligt att anta att den är ett utslag av den genetiska driften via inaveln i de fjällnära ursprungsbesättningarna. Inavel utan att man löpande kontrollerar åt vilket håll man för aveln kan lätt leda till oönskade konsekvenser, ett faktum att begrunda i avel och bevarande av små populationer.

För framtiden är det oerhört skönt för en fjällrasvän att kunna konstatera att B-varianten är säkert förankrad i alla tre grupperna i fjällrasens gruppavelssystem. Det möjliggör för oss att bibehålla och öka på frekvensen Kappa-kasein B utan att tappa genetisk bredd på fjällrasen.

Vi bör vara ödmjuka och konstatera att det verkar som om de senaste 20 årens mest betydelsefulla tjurar 6715 Lage och 940 Hompen hade B-anlag och kanhända även i dubbelt mått. Hade de eller några andra av de mer frekvent nyttjade tjurarna varit dubbla A hade läget kunnat försämras ganska snabbt. Att ha en 80%-ig frekvens av Kappa-kasein B utan att ha behövt anstränga sig för att nå dit - det är som att vinna på lotteri!

Tack att vi slipper Kappa-kasein E

Extra tacksamt är även att fjällrasen som helhet verkar fri från den ur mejerisynpunkt så tråkiga E-varianten på Kappa-kasein som finns i runt 10% av korna i SLB- och SRB-raserna och i hela 20% av rödkullekorna. Det som är negativt med Kappa-kasein E är att ostmassan blir lösare och att mer av proteinet och fettet försvinner med vasslan. Man tror att det är en av förklaringarna till att ostutbytet generellt försämrats vid ysterierna i Sverige och Finland.

Beta-kasein verkar vara ett mer omtvistat fält vad gäller dess påverkan på mjölken och dess egenskaper. Standardvarianterna på Beta-kasein är A1 och A2 men vi fann även en B-variant hos fjällrasen. När vi gjorde testen 1996-97 sa Anne Lundén vid SLU att det fanns en misstanke att B-varianten, som vi då funnit hos två tjurar, var en möjlig faktor vid uppkomst av juvenil diabetes. Senare har detta dementerats, alltså behöver man inte vara rädd för tjurar med B-varianten ur mjölkkvalitetssynpunkt. Nästan alla raser har A1 och A2 i någotsånär liknande delar. A2 antas öka med en allt högre proteinhalt i mjölken. B-varianten ska vara en utspjälkning från A2, men man kan ännu inte säga om den är bra eller dålig. En del forskare tror att A2-mjölk är skonsammare att dricka för folk med ”mjölkmage”, medan andra säger att det inte har någon betydelse. B-varianten är vanligast hos Jerseyrasen med c:a 20% och norrmännen hittade den på 15% av sina STN semintjurar.

För den intresserade finns det saker att hitta på nätet genom att googla på A2-milk. Enligt en av hemsidorna ska A2 vara den ursprungliga varianten som ”urkorna” hade och senare lär A1 ha dykt upp. Överhuvudtaget finns det rätt mycket att läsa på nätet om de olika kaseinerna, så googla på och hör av er om ni hittar något intressant.

β-laktoglobulin finns i varianterna A och B, där B-varianten är positiv ur ostsynpunkt och även positiv när man gör olika typer av fil och yoghurt. Filen får en betydligt bättre viskositet, "munkänsla", när man har B-dominerad mjölk. Man brukar prata om β-laktoglobulin som ett vassleprotein. A-varianten verkar hänga ihop med högre mjölkmängd och därigenom större total proteinmängd (observera dock inte procentuellt per liter mjölk) B-varianten verkar mera hänga ihop med högre fetthallt och kaseinhalt. Frekvensen av B-varianten är som synes rätt hög och notabelt är att alla de fjällnära tjurarna är BB. Att A-varianten skulle hänga ihop med mjölkavkastningen kanske stämmer men inte nödvändigtvis på de två fjälltjurar som är AA, för varken Maraton eller Gusten ligger bäst till i mjölkproduktion jämfört med de andra tjurarna med B-anlag. Å andra sidan är dottergrupperna så små att det kan stämma om man testat dem på en större dottergrupp och fått statistiskt säkrare värden.

För dej som vill läsa mer om kaseiner och vill ha tips om var du kan börja någonstans kan vi rekommendera att du googlar på Petra Umeland. Du får då fram hennes examensarbete som hon gjorde över kaseinerna inom rödkullerasen. Där finns ganska mycket skrivet och på svenska dessutom så att du kan komma in i ämnet. Hon är handledd av Anne Lundén på SLU som är den store experten i Sverige på detta område.

Avslutningsvis gäller det väl även att balansera detta med kaseiner en aning. De är verkligen viktiga men det är också viktigt att de finns hos en ko som har ett bra lynne, en bra exteriör och ett vettigt juver som ändå mjölkar bra, annars blir inte värdet på anlaget så stort. Får vi fram en större nedärvningssäkerhet på Kappa-kasein B, som det ser ut att kunna bli tack vare den höga andelen B, kan vi kombinera detta anlag med en i övrigt bra ko som dessutom är duktig på att beta och tillgodogöra sig naturliga näringsämnen. Ja, då kan vi ha ett vinnande koncept för framtiden, men som vanligt gäller det att se till helheten och att kolla upp vad vi håller på med både via kokontrollen och enskilda prover på kaseinerna. Och som sagt, hittar du något intressant så skriv och dela med dig i tidningen!

Robert Nilsson