Den svenska rasaveln startade på 1880-talet med det så kallade ”Flachska premieringssystemet” uppkallat efter en kapten Sigge Flach på Prinshaga som kommit med idén att premiera tjurar av ”rätt typ” och ställa upp i byarna för att den vägen förbättra lantraskorna, man kunde som djurägare få olika premier för uppvisande av kalvar till premierade tjurar och arbetet skulle ledas av respektive hushållningssällskap. Varje hushållningssällskap fick rätten att bestämma vilka raser som skulle premieras i deras län. De fyra nordligaste hushållningssällskapen i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrlands län beslutade 1893 att endast premiera fjällrasen och tog på ett möte i Östersund 1893 fram ett dokument som beskrev hur man ville att en fjällrasko skulle se ut. Man började även länsvis föra stamböcker över fjällrasen som 1912 ersattes med en riksstambok. Avkastningen på den norrländska lantras/fjällkon när aveln startade låg ofta mellan 1200-1400 kg per år men varierade med utfodringen. När man provade att öka på intensiteten i utfodringen blev spridningen större och de bättre korna producerade uppemot 2000-2500 kg per år, ganska snabbt ännu mer och kring sekelskiftet 1800-1900 fanns enstaka fjällkor som mjölkade 4000 liter. Fetthalten varierade under året och var som högst på sommarens frodiga bete och som lägst på vinterns sparsamma utfodring. Medelfetthalten under ett år låg ofta mellan 3,6 och 3,8%. Levandevikten när aveln startade var inte stor och låg oftast mellan 180-250 kg, men även den ökade snabbt vid den tiden.

Man beslöt 1893 att fjällrasen skulle vara vit med smärre röda eller svarta prickar på sidorna och att den skulle vara kullig. Man glömde dock bort en viktig passus om att ifall färgen på djuren började försvinna skulle en kraftigare färgteckning speciellt på tjurarna vara att föredra så att inte djuren blev helt vita. Denna överenskommelse kallades ofta senare för den vita kostymen och skulle så småningom visa sig vara ett misstag. Nu var det inte ett unikt dumt beslut som bara drabbade fjällrasen. All tidig avel byggde på att nå en viss enhetlighet utseendemässigt både till typ och färg, man kunde inte tänka sig en ras med en heterogen/varierande färgteckning, då var det helt enkelt ingen ras. Det är dessutom omvittnat att man upplevde de vita djuren med sina starkt kontrasterande mular och öron i svart eller röd färg som väldigt vackra.

De strängare reglerna för hur fjällrasen skulle se ut gjorde att bristen på enligt rastypen premierbara tjurar blev svår och man försökte råda bot på problemet bland annat genom att bilda tjurföreningar som skulle betjäna ett större antal kor. Man gav då förmånliga lån till tjurinköp där man efterskänkte större och större del av lånesumman ju fler år som tjurföreningen höll tjuren i ett brukbart skick. Tanken var att om avkomman till tjuren var bra så skulle en ny tjurförening ta över tjuren efter 4-5 år. Detta var en nyordning i Norrland för tjurhållningen hade historiskt sett bara varit ett sätt att få korna dräktiga till minsta möjliga kostnad varför man oftast använt så kallade ”vintringar”. En vintring var en tjur född på våren som man hållit under uppfödning under en vinter och som på sommaren släpptes med korna och betäckte dessa varefter han slaktades till hösten.

Att hålla vuxna tjurar under vintern sågs som ett slöseri med foder som så väl behövdes till att hålla korna vid liv. Det var för att råda bot på denna tjurbrist som man 1903 utlyste Avelscentertävlingar. Besättningar om minst 10 kor med en enhetlig typ och dokumenterad stam kunde ställa upp i denna tävling för att under två år testas avkastningsmässigt och avkommemässigt.

En urvalsnämnd tog ut besättningar efter ansökan och vid tävlingens slut utsågs 6 besättningar till AC. AC-tävlingarna återkom sedan ungefär vart 5:e år.

Att bli AC var lönsamt och borgade för en lönsam försäljning av avelstjurar och en kraftigt ökad omsättning på företaget. Totalt under perioden 1905-1939 var det 34 olika besättningar som fick AC-status. 11 från Jämtlands län, 8 från Norrbottens län, 7 från Västernorrlands län, 4 från Västerbottens län, 3 från Gävleborgs län och 1 från Kopparbergs län. Som synes en skaplig geografisk spridning men avelsmässigt en enorm koncentration av fjällrasens gener till gener från Jämtland. Totalt stambokfördes det 4520 tjurar i fjällrasens riksstambok fram till 1937. Inte mindre än 2250 av dessa tjurar hade en pappa som kom från några av de 69 aktiva kolinjer som användes i försäljningssyfte på AC:na. Totalt användes där 213 tjurar som tjurfäder till dessa 2250 tjurar. 50 av de 69 kolinjerna kom från Jämtland och de producerade över 1800 av de 2250 tjurarna. Fram till 1927 leddes AC-verksamheten av statskonsulent Josef Ekelund och under hela tiden var det en starkt styrd verksamhet.

Endast en av de 34 besättningarna är AC hela tiden mellan 1905 och 1939 och det är Nils Olof Olsson från Rösta i Jämtland. Från Rösta stammar även den största kofamiljen inom AC-verksamheten och även inom fjällrasaveln, Florastammen, ur vilken 356 av de 4520 i fjällrasstamboken stamboksförda tjurarna kommer. En annan besättning som nämns ofta är Anders Mattsons på Överbyn i Brunflo som har de två andra mest använda kofamiljerna, Mutter och Grevinna, som tillsammans har 449 tjurar som på mödernet kommer ur dem. Överbybesättningen är mest känd för att det är från denna som den största tjurlinjen inom fjällrasen, Pukelinjen, stammar. AC-verksamheten formar alltså fjällrasen mer än något annat på både gott och ont. Överbybesättningen lyfter fetthalten i fjällrasen på ett markant sätt under den tidiga aveln.

Ett bekymmer som den statligt styrda aveln förde med sig var att det visade sig att med den vita färgen följde ett problem som kom endera via Mutterfamiljen eller via Pukelinjen. Det visade sig att när tjurarna blev nästan helt vita och inte ens öronen var helt färgade så saknades det ibland en testikel. Tjurarna betäckte lika bra och det blev dräktigt efter dom så problemet togs inte på allvar, men efter en tid började det komma tjurkalvar som helt saknade testiklar och då var det bara att inse allvaret. Undersökningar startades och det visade sig att problemet hörde ihop med den vita färgen. Det visade sig vara ett recessivt anlag med ofullständig penetrans vilket betyder att djuret för att tappa en testikel eller äggstock måste få anlaget från både moder och fader samt ha lite färganlag. Det var alltså den ”vita kostymen” som indirekt orsakat problemet.

Några hypoplastiska djur med färg på kroppen hittades aldrig och man beslöt ta in tjurar från den norska systerrasen STN (Sidet Trönderfe/Nordlandsfe) som var kraftigt sidiga i färgteckningen. I slutet på trettiotalet och i början av 40-talet importerades därför ett tiotal tjurar och några kor från Norge vilka spreds över landet, och genom att man samtidigt undersökte avelsdjuren och i stor utsträckning slaktade bort de som var hypoplastiska fick man bukt med problemet. Men fortfarande gäller att det är oklokt att avla mot att få helt vita fjällkor, färg på kroppen oavsett om den är svart, röd eller grå är alltid att betrakta som något positivt. Sedan 1940-talet är det ett krav att för att få stamboksföra en fjällko ska man ha ett intyg om att hon har två normalt utvecklade äggstockar. För tjur gäller att han ska ha normala testiklar och en mor med normalt utvecklade äggstockar.