1938 slogs fjällrasföreningen och rödkulleföreningen ihop under beteckningen SKB (Svensk Kullig Boskap). Sedan kontrollföreningar bildats i Norrland hade man bättre kännedom om avkastningen på fjällrasen och genomsnittet låg vid denna tidpunkt på ca 2500 kg mjölk per år och ca 4.0% fett. Avkastningen hade i princip fördubblats genomsnittligen de första 50 åren sedan aveln startade. Enstaka intensivt utfodrade fjällkor kunde redan då producera över 6000 kg per år.

Både fjällrasföreningen och rödkulleföreningen hade dålig ekonomi och hade dessutom samma konsulent anställd på var sin halvtid. Mycket av ekonomiska skäl slogs därför föreningarna ihop. I stamboken fördes djuren in i en vit avdelning där fjällrashärstamningarna hamnade och en röd avdelning där rödkullorna fick vara. Naturligtvis fanns det en tanke om att man i tjurföreningar utan avelsbesättningar skulle växla och hålla tjur av ibland röd typ och ibland av vit typ men så skedde inte. Vare sig i avelsbesättningar eller bruksbesättningar skedde någon korsning mellan raserna annat än i undantagsfall. 1938 visste man ju heller inte om att rödkullorna och fjällrasen var så vitt skilda i släktskap som vi kunnat konstatera idag med modern DNA-teknik. Istället blev utvecklingen en annan.

Redan efter 20 år började rödkullorna att snabbt minska i antal, mycket beroende på att seminverksamheten i kärnutbredningsområdet (Dalarna/Bergslagen) vägrade hålla rödkulletjurar tillgängliga för semin. De stora tongivande besättningarna som hängde ihop med bergslagsbruken typ Nyhammar och dylika sålde även av sina kor och lade ned jordbruksdriften. Detta gjorde att avelsbasen snabbt minskade för rödkullorna. För den "vita" delen av SKB gick det bättre, i mitten av 50-talet kom seminverksamheten igång i Norrland och med en gång blev Rossö gård i Nyland fjällrasens viktigaste anläggning.

Till Rossö och sedermera Norrlands tjurcentral (NTC) köptes äldre bra avkommebedömda tjurar in och startade upp seminverksamheten. Seminverksamhetens första decennium sammanfaller med den kraftigaste strukturomvandlingen av det Norrländska jordbruket som någonsin skett och redan efter drygt 10 år i mitten på 1960-talet fanns nästan inga tjurföreningar kvar utan NTC blev de som via avelsledaren Stig Näslund styrde över fjällrasaveln via kalvinköp och uppfödning av avelstjurar för insättning i seminverksamheten. Men SKB/fjällkorna trängdes snabbt tillbaka av strukturomvandlingen och lantbruksnämnderna som med rätt hård hand styrde över landsbygden i Norrland premierade rasbyte när utbyggnad till större besättningar skedde. Allt sammantaget ledde det till att man i slutet av 1960-talet fick avelsmässig panik och började korsa in andra raser. Nu kom SKB-begreppet bra till pass och utan större protester kunde man gömma inkorsningen av västfinsk boskap bakom detta begrepp.

Inkorsningen av SLB och SJB som gjordes med början 1969 och under 1970-talet ledde dock till stora protester och efter det att SKB-stämman 1973 antagit ett avelsprogram som byggde på korsningsavel var det konstant inbördeskrig i SKB-föreningen.

1970- och 1980-talen är avelsmässigt att betrakta som korsningskaosets decennium. Fram till 1969 var 130 SKB-tjurar insatta i seminverksamhet och alla dessa var att betrakta som fjällrastjurar, men sedan bröt korsningshelvetet lös. Under dessa år användes totalt 29 tjurar av 6 andra raser som tjurfäder inom SKB-aveln utöver ett antal korsningstjurfäder och redan in på 1980-talet började det vara vanligt att SKB-korna innehöll 3-4 olika raser. Även de då inköpta SKB-tjurarna hade samma problematik vilket gjorde att det var total slump som rådde när man försökte avla på gårdsnivå. Det gick aldrig att förutsäga vilken typ den kommande kalven skulle få, skulle den bli SLB-präglad eller få mycket av den finska typen eller skulle fjällrasen vara stark nog att slå igenom?