Att mjölka en ko

Vill man ha en hushållsko kan det vara enklast att köpa en ko som redan är van att bli mjölkad, då får man mycket på köpet. Man får en ko som är van att hanteras, van vid mjölkning och förhoppningsvis en snäll, lugn och frisk ko.

Ko

När man mjölkar bör man sträva efter att ha fasta rutiner, att göra likadant varje gång för att kon ska ha en lugn och trygg miljö. Jag brukar börja med att ge kon lite kraftfoder så att hon får trevlig sysselsättning. Därefter tvättar jag juver och spenar med varmt såpvatten och torkar torrt med papper. När detta är gjort mjölkar jag ett par strålar ur varje spene i ett s k kontrollkärl – då ser jag att mjölken ser frisk ut och inte har flock eller klumpar, vilket kan tyda på juverinflammation. Mitt kontrollkärl är en enlitersbehållare av plast med en svart skiva i som gör att det är lätt att se eventuella förändringar i mjölken. Jag använder den alltid till alla mina kor för kontroll av mjölken, så att jag upptäcker om kon har en mastit på gång. Genom detta förfarande sätts också nedgivningsreflexen igång innan det är dags att hänga på mjölkmaskinen. Rutinerade handmjölkare kanske inte använder kontrollkärlet varje gång utan bara vid misstanke på sjukdom.

Nu är det dags att hänga på mjölkmaskinen eller börja handmjölka.

Mjölka med maskin

Mjölkar man med maskin är det viktigt att denna inte hänger på kon för länge, då detta kan orsaka skador på spenarnas slemhinnor. När det kommer sparsamt med mjölk ska man kontrollera om juvret är urmjölkat, genom att massera det. Ibland kan maskinen ha klämt åt spenarna varvid jag brukar släppa in lite luft och därefter tynga ner spenkopparna lite nedåt/framåt samt massera juvret i någon minut om det behövs. Jag tar därefter av maskinen. Mjölkning med maskin brukar ta 5-10 minuter, beroende på kon.

Direkt efter mjölkningen desinfekterar jag alltid spenarna med Juver dip (desinfektionsmedel för mjölkkor).

Mjölka för hand

Mjölka

När man handmjölkar sitter man på en pall och mjölkar i en hink. Det är viktigt att mjölka med hela handen. Man klämmer åt upptill på spenen och klämmer och drar nedåt. Är kon orolig kan det vara bättre att ha ett mindre kärl att mjölka i och sedan hälla över mjölken i en hink som står på behörigt avstånd. Det vore ju tråkigt om du lyckats mjölka en halv hink varefter kon kliver i hinken eller sparkar omkull den!

Efter kalvning

Jag har lärt mig att när kon är nykalvad ska man bara mjölka så mycket att det räcker till kalven (och kanske lite till sig själv att stoppa i frysen!), totalt 3-4 liter. Vid andra mjölkningen mjölkar man lite mer, men först 3:e dagen bör man mjölka ur helt. Man brukar räkna med att 5:e dagen, när man har mjölkat ur allt minst två gånger, först då är det ”riktig” mjölk.

Anledningen till att man inte skall mjölka ur allting vid första mjölkningen efter kalvningen, särskilt på lite äldre kor, är för att undvika att kon drabbas av kalvförlamning (pares) som ju beror på kalciumbrist. Denna brist kan drabba en ko i samband med kalvningen eller några dagar före eller efter. Skulle kon verka stel och ha svårt att resa sig, kännas kall på korset och ha trött blick, kan det vara pares på gång. Då är det bra att ha kalkpasta hemma och ge henne så att hon piggnar till. Om hon däremot ligger ner och inte kan resa sig, är kall är det nödvändigt att ringa efter veterinär.

Ibland kan juver och spenar svullna upp ordentligt vid kalvning. Då kan det vara svårt att handmjölka på gängse sätt med hela handen, i stället måste man mjölka med tumme och pekfinger. Det kan underlätta om man fuktar spenen med mjölk. När man mjölkat färdigt bör man massera juvret, gärna med kamfersalva eller Helosan. Svullnaden brukar då gå ner fortare, även om det kan ta flera veckor innan den försvinner helt.

Att mjölka in en kviga

Det är inte alltid så lätt att mjölka in en kviga, om man inte har vanan inne. En god början är att kvigan är väl hanterad och van att vara uppbunden. Borsta och klappa henne och vänj henne vid beröring över hela kroppen och stryk henne varje dag inför kalvningen med handen under magen och över juvret så att hon blir van vid detta. Denna träning är bra att börja med redan när kvigorna är mycket unga. Har man andra mjölkkor bör man låta den dräktiga kvigan gå bland dem, då vänjer hon sig vid de mjölkande kornas rutiner och foder.

När det sedan är dags att mjölka henne kan det vara bra att binda upp henne med kort bindsle. Jag har kort bås och brukar knyta fast kvigans halsrem i inredningen så att hon inte kan springa fram och tillbaka i båset. Därefter tvättar jag av juvret och masserar det lite. Jag försöker vara lugn, metodisk och bestämd, sätter min axel i ljumsken på kvigan och håller emot. Sedan hänger jag på maskinen utan att låta den pysa särskilt mycket. Jag håller emot om hon försöker vifta med benet och sparka bort maskinen, är hon lugn och van vid att jag rör vid henne brukar detta räcka. Jag undviker att mjölka henne särskilt länge första gången, kanske bara en minut eller två så det räcker till kalven.

Det är precis som med hundar och hästar, man skall vara konsekvent och visa vem som bestämmer. Eftersom det är jag som mjölkar är det jag som bestämmer när och hur mjölkningen ska ske. När det går någorlunda bra brukar jag ta bort mjölkmaskinen. Sparkar hon däremot av den så hänger jag på maskinen igen. Om vi är två som hjälps åt och kvigan tycker om att bli borstad, kan en av oss borsta henne på favoritstället under mjölkningen. Detta hjälper ofta kvigan att slappna av och gör att resultatet blir bra.

Skulle kvigan sparkas och vara bråkig hänger jag på en sparkbåge. Det gäller att ställa in den ordentligt och hålla emot. En del kor blir helvilda då sparkbågen hängs på och hoppar upp mot taket. Då gäller det att hålla henne ifrån sig så man inte kommer i vägen, och sedan får man arbeta med att få henne att lugna ner sig så att man kan sätta på maskinen. Det är alltid lättare om man är två.

Andra gången jag mjölkar en besvärlig kviga börjar jag alltid utan sparkbåge. Om hon fortfarande spakar och bråkar blir det hårdare tag och jag tar fram sparkbågen igen. Detta fungerar bra för min del.

Är kvigan oregerlig kan det också fungera att sätta på henne en grimma och binda upp huvudet högt. Är hon mycket bångstyrig går det också att använda nosbrems. Man kan även binda upp ett framben eller använda spännband bakom frambenen och spänna åt. Det finns förmodligen lika många knep som det finns mjölkbönder!

Det brukar i vanliga fall ta en vecka eller två att mjölka in en bångstyrig kviga. Det handlar som sagt om att visa vem som bestämmer.

Om du vill försöka mjölka in din kviga för hand bör du tänka på att börja mjölka den spene som är längst bort från dig. Förhoppningsvis viftar hon då med benen på den sidan som är vänd från dig. Sätt gärna axeln eller huvudet i ljumsken på henne och håll henne mot väggen eller båsavskiljaren. Mjölka i en liten behållare, sedan kan du hälla över mjölken i en större hink.

Man kan också handmjölka henne samtidigt som man låter kalven dia.

När kon har kalvat låter jag henne alltid få slicka kalven och sedan låter jag den dia. Därefter kan man låta kalven stå i en egen box och släppa fram den och låta den dia 2-3 gånger om dagen. I början bör kalven dia minst 3 gånger varje dag. När den blivit någon vecka gammal räcker det att den diar 2 gånger om dagen. Ett tips är t ex att först mjölka till sig själv och därefter släppa fram kalven som får dia resten. Om kon inte ger ner kan man släppa fram kalven att dia en spene så att man själv kan mjölka de andra. En kalv vill ha ca 2 liter mjölk morgon och kväll i ca 3 månader sedan klarar den sig på hö och lite kraftfoder.

Den mest tama och tillgivna kalven får man om man själv matar den med mjölk, den kan ändå stå i en box bredvid kon. Personligen tycker jag dessutom att det är viktigt att märka kalvarna så tidigt som möjligt då de annars brukar bli skygga efteråt.

Skulle kalven ha ont i magen och få diarré brukar jag blanda i ett par nävar druvsocker i mjölken under ett par dagar tills den blir bra. Ett annat bra sätt är att röra ut honung i mjölken. Viktigt är att mjölken är ljummen så den kan ysta sig i kalvens mage, annars kan diarrén förvärras.

Kullkor är mycket kloka och smarta och ganska envisa, men när de har fått klart för sig vem som bestämmer blir de oftast oerhört snälla och tillgivna. Förr, när jag inte hade så många kor, mjölkade jag min ko på betet. Jag hade med mig lite kross i en hink, en mjölkflaska och ett grimskaft. Jag gick ut i hagen och ropade på kon, hällde ut krossen på marken bredvid ett träd, satte på grimskaftet och band kon vid trädet. Därefter satte jag mig på hinken som jag vänt upp och ner och mjölkade direkt i min mjölkflaska.

Detta är några tankar jag har rörande mina erfarenheter av mjölkning. Kanske kan de vara till nytta för någon som vill mjölka sin ko. Bra böcker att läsa är bl a Mjölkkor, Lantbrukets husdjur m fl. De finns på biblioteket eller bokhandeln.

Louise Lindquist