Ett gruppavelssystem är inte ens hälften så krångligt som det låter. Det är ett väldigt praktiskt hjälpmedel om man vill hålla en tillräckligt bred genetisk bas i aveln för att slippa hamna i läget att råka ut för inavelsdepression på rasen.

Fjällrasen har ett gruppavelssystem med tre grupper som varit i bruk sedan 1993. Delvis bygger det på det gruppavelssystem som fanns när man introducerade seminverksamheten i fjällrasen. Till viss del bygger det även på den släktskap inom sig och mellan semintjurarna som fjällrasen kom att få när den var som genetiskt smalast ute på gårdarna runt 1990.

När vi skulle bredda rasens avelsbas med det genbanksmaterial av frusen sperma som fanns bevarat efter det sena 60- och 70-talets fjällrastjurar, konstruerade vi detta gruppavelssystem för att säkerställa att vi fick kvar den återskapade genetiska bredden på fjällrasen. I fjällrasboken finns tjurarna i gruppavelssystemet uppställda i de olika tjurfamiljerna så att man kan se hur de är släkt inbördes på fädernet, samt hur de olika tjurfamiljerna går tillbaka på de tre olika ”urtjurlinjer” som finns i fjällrasen

Grundtanken med gruppavelssystemet är att man grupperar en ko/kviga efter hennes faders grupptillhörighet. Tillhör då tjuren grupp I så semineras/betäcks dess avkomma med en tjur ur grupp II eller III och så går man runt mellan de tre grupperna. Naturligtvis är det fullt möjligt att använda en tjur ur samma grupp som kon om släktskapet inte är för stort. En god tumregel är att kons/kvigans far eller morfar inte ska finnas som far eller morfar på tjuren som ska användas.

Tjurarna i gruppavelssystemet tas fram på så sätt att de har både sin far och sin morfar ur samma grupp. Det innebär då att en tjur ur grupp I aldrig har samma far eller morfar som en tjur ur grupp II eller III. På det sättet får man med automatik en mycket låg inavelsgrad på parningen när man parar en tjur ur en grupp med en ko från en annan grupp. De djur inom en ras med ett gruppavelssystem som har högst inavelsgrad blir då oftast en del av avelstjurarna, men eftersom de oftast paras med kor ur en annan grupp får inte deras avkomma problem av det.

Går man runt på alla tre grupperna kommer en närbesläktad tjur inte tillbaka förrän var fjärde generation. Exempelvis far grupp I, morfar grupp II, mormorsfar grupp III och mormorsmorfar grupp I.

Den nackdel som finns med ett gruppavelssystem är att det kan vara svårt att hela tiden hålla ett jämnt och bra tjurmaterial i alla grupper samtidigt, men eftersom vi har ett relativt stort antal tjurar och hela tiden tar fram nya motverkas det problemet. Den grupp som för närvarande fordrar störst omsorg är grupp I, som till största delen är baserad på genbanksmaterial av väldigt obesläktad sort. Där får avelskommittén lägga mest krut på att leta upp de bästa korna och välja rätt tjur åt dem för att kunna ta fram intressanta, grupprena tjurar. Grupp II och III är antalsmässigt de största grupperna med ett flertal bra bedömda tjurar i vardera, vilket gör dem mera ”självgående”. Att få fram ungtjurar ur grupp I är därför en prioriterad arbetsuppgift, eftersom det på sikt även kommer fram kor ur den som kan användas som tjurmödrar.