Vid kontakter med djurägare har det gång på gång framkommit önskemål om att vi skall beröra frågor angående urval av tjurmödrar och även hur man ska resonera kring val av tjurfäder. Därför tar vi upp dessa frågor utan att påstå att det på något sätt är att betrakta som regler, bara för att det står här på Fjällkons hemsida. Vi börjar med att titta på tjurens moder.

Hur ska en bra tjurmoder vara beskaffad? På den frågan kan det finnas många olika svar eftersom det beror på i vilket sammanhang en kommande tjur ska tjänstgöra, samt på vad djurägaren prioriterar i sin egen avel. Men för att en ko ska komma ifråga som tjurmoder finns det ett par saker som ska vara klara.

Först och främst ska hon ha två normalt utvecklade äggstockar. Vikten av detta kan inte nog understrykas och gäller oavsett om det handlar om ”fjällnära” eller ”vanliga” fjällkor. Det viktigaste i kampen mot könskörtelhypoplasin handlar än så länge om valet av tjurmoder.

När det gäller exteriöra anlag med stor arvbarhet är juverform och spenstorlek något som har ganska stort genomslag. Att kon har ett bra juver med bra anfästning och fina spenar är följaktligen viktigt för att man ska få en trevlig avkomma att mjölka i framtiden. Särskilt viktigt blir det om man av någon anledning har en tjurfader som saknar en dottergrupp att besiktiga för att få vägledning om eventuella anlag. Vet man å andra sidan om att tjuren man har som tjurfader ger fina juver så kan ju en tjurmoder med något sämre standard accepteras, om hon har en bra produktion, intressant härstamning eller andra fördelar. Helst ska man naturligtvis ha en tjur och en tjurmoder som pekar åt samma håll för att få en stark avelseffekt, men ibland är detta svårt i en liten ras.

När det gäller andra exteriöra detaljer som kropp och ben är även de ganska lättärvda. För en lång framtida bestående vänskap med avkomman är det en fördel om kon inte är för lågställd. Vill man binda ris åt egen rygg ska man välja att avla med lågställda kor, spentramp och veterinärbesök blir då ett sätt att fördriva tiden med. Undvik alltså alltför låga kor med dålig golvhöjd (höjden mellan juverbotten och båspall). Har man en lågställd ko som är högproducerande och frisk kan hon trots allt fungera utmärkt i avel, men då måste man vara noga med att välja en tjurfader som motverkar denna detalj. Det finns en tumregel som jag själv tycker fungerar bra när man ska bedöma om en tjurkalv kommer att bli ett acceptabelt avelsämne ur höjdsynpunkt. När kalven blivit någon månad gammal ska man titta på den från sidan. Kroppen på kalven är då nästan helt rektangulär och om man får plats med ytterligare en kroppsrektangel mellan kalvens mage och golvet så brukar det vara en stark indikation på att den kommande tjuren inte blir lågställd. Kontrollera gärna om det stämmer för er också.

Svårare att avla på är anlag som sjukdomsresistens (t ex mastitresistens), det vill säga förmågan att motstå sjukdomar och bakterier i närmiljön. I större raser finns möjligheten att titta på hur kons fader påverkat avkomman och har man då flera jämbördiga tjurmoderämnen är det läge att välja den ko som har bästa sjukdomsprofilen på sin fader. För att få en säker bedömning på sådana egenskaper bör tjuren ha c:a 150 döttrar eller fler. Som alla förstår begränsas därigenom vår möjlighet att göra sådana urval med säkerhet.

Då återstår det att som alltid använda sunt förnuft och hoppas på det bästa. Har du en gammal ko som är i god form, har mjölkat bra och dessutom fungerat utan veterinärbesök, kan vi ju åtminstone hoppas att hon nedärver detta. Kor som klarat sig bra även i perioder då du kanske haft problem i besättningen förtjänar att granskas, kanske nedärver hon den motståndskraften? Det är inte alls säkert eftersom det kan vara en miljöfaktor som gör att just hon fungerat bra, att hon stått på ett dragskyddat bås t ex. Sannolikheten att hon ska lämna sund avkomma torde hur som helst vara större än att använda en sjuklig och skör ko som tjurmoder, även om hon har mjölkat bra.

Ta för vana att gå igenom årsredovisningen noga när den kommer. Titta på dina tjurmoderämnen och sök upp raderna under avkastningssiffrorna. Där står alla veterinärbehandlade sjukdomstillfällen. Det är förvånande hur lätt det är att glömma bort hur ofta en gammal favorit blivit behandlad. Har en ko haft återkommande mastiter medan andra i besättningen varit friska så är hon ingen tjurmoder! Där syns också fertilitetsstörningar och hur många gånger kon varit seminerad/betäckt. Kom ihåg att det är viktigare med få semineringar eller betäckningar än att kalvningsintervallet är kort. En bra ko som har en flack laktationskurva kan behöva kalva med längre intervall än 12 månader för att hinna hämta sig under sin sinperiod.

En mycket viktig aspekt på mjölkproduktionen är att laktationskurvan ska vara flack. Kon ska alltså ha en bra uthållighet i sin mjölkproduktion och inte ”tokmjölka” i början för att sedan rasa i produktion. Här är det dock viktigt att känna sig själv och sin utfodring, för det kan ju vara så att man är försiktig med kraftfoder för att en bra ko inte ska täckas energi- och proteinmässigt i början av laktationen. Är så fallet är den flacka laktationskurvan inte ett bra mått på kons förmåga, här måste du vara ärlig mot dig själv och dina kor. Det är dock bra att känna till att laktationskurvans form är en arvbar egenskap. Det är mycket lättare att sköta om och svara upp mot en kos behov av foder om hon har en jämn avkastning, det är även en mycket viktig egenskap ju färre kor man har, ända ned till hushållskobesättningen.

Vill man avla på höga halter av protein och fett är det relativt lätt att påverka (framför allt fettet), men kom ihåg att det även är viktigt att titta på produktionen av kg protein och kg fett. Detta eftersom en högmjölkande ko kanske inte orkat äta tillräckligt med grovfoder för att hålla uppe halterna eller har fått för svagt grovfoder. Det viktigaste produktionsmåttet blir relativtalen på produktionen, även dem finner du i årsredovisningen.

Vi har valt ut tjurmoder och tjurfader. Tjurkalven är nu född, vad mer finns att tänka på?

Om storleken har betydelse är faktiskt en fråga att beakta i tjurvalssammanhang. Är det tänkt att tjuren ska betäcka kvigor är det klokt att kolla upp om tjurfadern ger stora kalvar. Enligt min egen erfarenhet av snart 60 olika egna tjurar, använda i min besättning, finns det ett samband mellan hur stor tjuren var som kalv och hur stora kalvar den får. Naturligtvis är detta ingen regel utan undantag men värt att reflektera över. Har man olika kalvar att välja mellan kanske man inte ska ta den allra största och kraftigaste till kvigbetäckare. Kom ihåg att skilja mellan högställd och stor. Högställda tjurar har aldrig vållat mig problem, men däremot kraftiga, muskulösa tjurar i kvigsammanhang. Hos kor har jag aldrig varit med om att det varit svårt med kalvningarna oavsett tjursort. Det behöver emellertid inte enbart vara tjurens fel om det blir svåra kalvningar, det kan ju även vara tjurens svärfar som gett trånga kors hos tjurens fru.

Det viktigaste hos tjurkalven och den unga tjuren är att den inte är räddhågsen och ”skvättig”, min erfarenhet är att det inte blir bra när tjuren blir äldre. Är det måttligt kan en tjur bli bättre och bättre ju äldre den blir, men är den feg är den inte lätt att hantera om den väger 600 kg. Det är inte roligt med 600 kg ”skvätt”. En viktig sak är ”råtta-i-hörn-syndromet” - är tjuren räddhågsen då du ska ta fast den i en box eller sätta grimma på den i ett bås är den en klar säkerhetsrisk. Är tjuren tuff och framåt är det sällan en nackdel, men den kan bli svårhanterlig om man ska ha den på bete med andra djur då den lätt blir nog så ”farsig” om man ska ta tjejerna från honom. Men hellre en tuff tjur än en rädd tjur. Med tuff menar jag då inte att den ska stå och böla o blåsa så fort någon kommer in i ladugården, det är en arg tjur och sådana finns det folk som lever på att ha ihjäl!

En sak som man sällan hänför till tjurens påverkan på avkomman är om den är företagsam, intelligent och framåt. Jag ska inte påstå att jag säkert vet men jag har tyckt mig märka att tjurar som varit lätta att lära dricka som kalv och som varit allmänt pigga ofta får trevliga och lättlärda kalvar. Det är ju sällan man vet något om hur en semintjur varit och därför kan man bara jämföra med modern till kalven om man minns hur hon var. Men min första egna tjur som föddes och föddes upp hemma hos mig var en riktig idiot när det gällde att lära sig att dricka själv. I min iver och omsorg om detta ”spännande” avelsämne höll jag på i över 6 veckor innan den drack själv (det skulle jag aldrig göra idag). Döm om min förvåning när de flesta av hans 10 kalvar var snudd på lika dumma när det gällde att lära sig dricka själv. Efter det har jag tänkt på hur avelstjurarna som fötts hos mig varit och ofta tycker jag mig se att kalvarna har samma beteende. Därför väljer jag en pigg och framåt tjurkalv före en annan om det finns ett val att göra. Du kan ju också prova och se om det stämmer!

Mycket viktigt är också att du tittar efter i gruppavelssystemet innan du bestämmer vilken tjur du ska ta. Där hjälper vi dig gärna, både avelskommittén och stamboksexpeditionen, om du tycker det är svårt att hitta rätt. Var inte rädd för att höra av dig med synpunkter och/eller frågor!

Den ädla konsten om tjurhantering är något som vi nästan tappade bort under 70- och 80-talet, då besättningarna var mindre och tjurföreningarna upphörde. Det framkommer också klart då man hör om hur många olyckstillbud som förekommer ute hos djurägare. Jag bör väl påpeka att jag då menar djurägare i vidare mening än fjällkobönder, mestadels är det ju köttrastjurar och dikor som orsakar olyckor. Men även mjölkbönder som gjort större lösdrifter och släppt in tjurar för att klara brunstpassningen har fått smärtsamma lärdomar om hur det kan gå när man vänder ryggen åt en tjur.

Vi gick tidigare igenom val av tjurmoder och tjurfader samt vad vi bör göra för att få ett så bra tjurämne som möjligt. Om vi förutsätter att vi har en orädd tjurkalv som lär sig lätt och är framåt på ett positivt sätt, och som dessutom har de bästa föräldrar, vad gör vi då för att låta avelshänsynen bestämma hur länge vi vill ha kvar tjuren och slippa hanteringssvårigheter?

Den bästa starten är att redan när kalven är liten sätta på den en grimma och gå ut med den på promenad eller ett par varv i ladugården. Det är ytterst sällan jag gör det själv eftersin jag oftast varken har tid eller ork att lägga ned extra arbete. Icke förty om man gör det får man ofta en lätthanterad och snäll tjur. Var då noga med att vara korrekt mot den och låt bli att reta eller busa med den. Tämjer man den ett par dagar i sträck när den är liten behöver man inte hantera den ofta för att den senare ska komma ihåg hur den gick fot med husse eller matte.

När tjuren är omkring ett år gammal är det dags att ringa den. En vuxen tjur som du ska hantera ska vara ringad. Det är ett arbetsmiljökrav om du har anställd personal som ska hantera den. Se till att boxen den går i eller båset den står i är ”sanerat” på saker som den kan fastna i med ringen. Finns det sådana kommer den garanterat att hitta dem, och det är ingen skön upplevelse för en tjur att sitta fast med ringen i någonting en halv dag. Risken finns också att den sliter sönder nosen. Det kan inte nog tydligt sägas att det sedan är viktigt att du hanterar tjuren via ringen så att den är van att lyda via den. Detta är speciellt viktigt om det är tänkt att tjuren en gång kanske ska åka ned till Alebäck för spermasamling. Där hanteras tjurarna endast i ringen och spermasamlingen försvåras betydligt om tjuren inte varit van att ledas i ringen innan den kommer till Alebäck!

Jag tycker att det lättaste sättet att lära en tjur vad livet går ut på är att släppa ihop den med kvigor i en box. Då lär de upp den och hetsar igång den, och det har fungerat här 56 gånger av 58 (två tjurar har varit sterila). Men låt den inte gå med kvigorna ett halvår och slöa till. Efter en eller två kvigomgångar på två månader vardera är det dags att ställa upp den i bås och lära den att betäcka på kommando, vilket inte brukar vara svårt när den gått kvigkursen. Det blir lättare om man gör i ordning ett betäckningsbås som är lite trångt så att kon inte kan vandra för mycket upp, ner eller åt sidorna. Det viktigaste för både kon och tjuren är att det inte är halt så att de gör sig illa. Strö rikligt! Ska du ha en fullt ut fungerande betäckningstjur så är det viktigt att lära upp den som kobetäckare på kommando. Att släppa in den i en box tillsammans med kon är väl bra, men ska den säljas så måste man upplysa om att den inte betäckt på kommando. Jag har själv köpt äldre tjurar som i en del fall helt vägrat betäcka om de haft grimma på sig. Lär därför upp den när den är ung!

Hanterar man en tjur enbart vid betäckningssituationer får man snart en tjur som är het som en kamin bara man kommer med grimman eftersom den vet vad som vankas. Det är därför bra om man leder tjuren och hanterar den utan att den får betäcka, då blir samvaron något mer civiliserad.

En tjur är aldrig annat än en risk oavsett hur snäll den hittills varit, och detta oavsett hur väl du lärt den eller hanterat den. Risken kan visserligen hanteras eller bemästras förblir ändå en olika stor risk beroende på hur skicklig du eller andra är som hanterar den. Någon gång kring 2 års ålder och därefter går en tjur från att vara ”tonåring” till att bli ”vuxen”. Under ”tonårstiden är en tjur ofta lite stimmigare än de är något år senare (även en stimmig ungtjur kan göra ont…) men det är ändå sällan en farlig stimmighet. En vuxen tjur däremot kan gå bra att hantera under lång tid, men sedan kan han få ett ”anfall” och man vet inte varför. Det är då det gäller att ha hanteringsrutiner som gör att man snabbt kan få fast den på bås igen eller in i en box om den är på lösdrift. Dock tycker jag att det verkar som om tjurar som inte visat humör innan 3-4 års ålder sällan får några värre anfall om man inte tar dit en annan tjur eller gör något kardinalfel. Oavsett vilket får man aldrig lita på den!

Kom ihåg att ju mer man hanterar en tjur desto tidigare ser man ett eventuellt dåligt humör och kan agera därefter. Vad du än gör, lita aldrig på en tjur och vänd den aldrig ryggen så att du missar eventuella reaktioner. Lek eller busa heller aldrig med den för då kan den göra dej illa utan att mena det, för den tror ju att alla är lika stabilt byggda som den själv. Ha aldrig bråttom när du hanterar en tjur, ofta är det stress eller brådska som gör att man tänker fel och begår misstag.

En tjur har bara ett mål i livet och det är att bli chef över sin flock och betäcka den, så du får inte göra den mer sofistikerad än vad den är. En tjur är aldrig gullig och snäll, den är helt enkelt bara en tjur och det är den bra på. En tjur kan lyfta fyra gånger sin egen vikt på nacken, om den tränger upp dej i ett hörn gör det snart ont och därför måste du alltid vara ett steg före tjuren i tanken. Jag har själv blivit ”humpad” på en tjurskalle och vet hur liten man känner sig. Tänk dig alltid för, och ha inte bråttom så blir tjurhållning en rolig krydda i ett avelsarbete och en hanterbar risk!

Robert Nilsson